addme

I confess, guilty as hell.


Igår var Sarah Dawn Fuler, förlåt, Finer och Sandra Lappluder, förlåt, Dahlberg, inne på mitt arbete och tryckte i sig diverse saker. Min kollega var väldigt starstruck och eftersom det är lite pinsamt att vara det av ovannämnda människor tänker jag inte avslöja vem denna kollega är. Men jag är snäll nog att länka till hennes blogg: http://nejfan.blogg.se/



Jag vill fortfarande åka till New York, förihelvete, men ingen verkar palla att åka med mig så antingen åker jag ensam eller stannar kvar i Borås. Borås, New York, same, same, but different.

If you're so very entertaining, then why are you on your own tonight?




.jobb
.bio
.äta

nu orkar jag inte skriva mer. eller orkar jag det?
bion var rätt underhållande. maten var fantastisk.

jag önskar jag kunde ett instrument utöver triangel (vänta, jag kan inte triangel), då hade jag tonsatt mina fantastiska alster. jag är grym.

Don't take me to the hospital

You look at me

With those eyes

With what else you wonder

Of course, these eyes, you say

And of course

You twist and turn

Everything I say

You sit and stare

Why not you say

It's because I care

But don't take me to the hospital

It'll kill me

The only thing that makes me live today

Is staying out of its way

We could easily be outgrown

There was never passion,

was there?

You say passion is what writers

type

That the real thing is a fight

But I know, yes I know

Don't take me to the hospital

Push me far away

But no band aid in the world

Can fix our wounds

No pill can kill this pain

And if it could I'm not sure

I'd want it to

I just want to feel

Something

Something

Something

Don't take me to the hospital

I'll live

Sticks and stones

may break these fragile bones

But with my last stupid flipped finger

I'll spit in your face

I'll spit in your face

Silly songs and ugly thongs

may make me curse inside

But I'll never hide

I'll call you names

I'll never be tame

And

I'll live, I'll live

No cheerful life, I'm sure

But I'll live, till I find a cure

I'll live, I'll live

You smile and laugh

at anything

You need a sorting hat

Or just a vicious cat

To scratch your eyes out

Kind of sick of you all

But I'll live, I'll live

No easy life, I'm sure

But there'll be life

Until I find a cure

I'll live, I'll live

idag har jag köpt totalt 13 par strumpor. 10 par strumpor kostade lika mycket som de resterande tre paren.

Jag blev ombedd av min vän Jenny att skriva en skräcknovell och tillägna den till henne. Så jag bestämde mig för att göra det, även om det inte direkt är något jag anser mig vara bra på. Skräck är antingen löjligt eller briljant. Oftast är det löjligt i min mening eftersom få människor klarar av att hålla sig på rätt sida av gränsen. Det är ett ständigt gränsgående det där eftersom man ska skrämmas men samtidigt inte vill bli för tydlig. Så, Jenny, du får väl bestämma hur bra jag lyckades. Här är den, och den heter "Go walking down there" efter en låt av Chris Isaak.




I vissa träd klängde sig ett par desperata löv kvar medan deras vänner väntade på marken. Någon gick och krattade ihop en stor lövhög i sin trädgård och från fönstret undrade Jenny hur man kunde samla ihop kraften till något så till synes meningslöst.

Jennys föräldrar hade gjort sig i ordning hela kvällen för en fest. Det verkade på dem som om de äntligen kunde sluta spela rollen av föräldrar, och de såg nästan yngre ut i sin inbillning.

Hennes far hade rakat sig och stänkt på en aftershave, samt putsat ett par skor som vanligtvis befann sig längst in i en mörk garderob. Modern hade dammat av sin sminklåda och inhandlat ett nytt plagg för första gången på mycket länge.

De hade för en vecka sedan frågat Jenny om hon skulle kunna klara sig ensam under nästa veckas fredag och Jenny hade sagt ja med engagemang eftersom det skulle vara hennes första gång. Det var inte förrän nu som hon önskade att hon sagt nej, eller att hon åtminstone haft ett syskon.

Då de huttrande satte sig i bilen och försvann runt hörnet var hon glad att de i alla fall i ett svagt ögonblick skaffat Jack, en gammal grå strävhårig tax med trötta ögon.

Hon stängde dörren efter dem och vred om låset. Jack suckade, vankade in i vardagsrummet och lade sig i sin säng.

Då hon i en kastrull med genomskinligt lock poppade popcorn kände hon för första gången den känsla som hon antog måste vara total ensamhet. Sedan de flyttade till den större staden hade hennes föräldrar lärt känna människor, medan hon själv förpassats till utkanten, som ett skadat hjortdjur på flykt från hungriga lejon. Hon hade inte reflekterat över det förrän nu, men hon insåg att det inte fanns en enda person hon skulle kunnat bjuda dit för att råda bot på ensamheten.

När kärnorna i sin metarmorfos slutat göra våldsamma utfall mot locket hällde hon över dem i en skål och satte sig i deras gamla röda hörnsoffa.

Hon hade fått pengar till att hyra ett par filmer och hade valt sådana som inte skulle göra det svårt för henne att somna då de tagit slut.

Man vet inte riktigt vad det är, men då man ensam befinner sig i en lägenhet eller hus, så tycks alla små vardagliga ljud avgörande, omänskligt viktiga. Människor med ett oroligt hjärta väljer sällan att ensamma sätta sig på en stol som har ryggen vänd mot ett mörkt fönster, eller en ännu mörkare garderob.

Där Jenny satt sänktes hennes gard något då filmen var som gladast, och hennes fötter rörde vid golvet. Plötsligt var det som om alla onda ting i universum vaknat från sin dvala och tävlade om vem som först skulle kunna göra ett oskyldigt flickebarn illa. Hon insåg nästan omedelbart sitt misstag och drog in fötterna under filten igen, vilket alla vet är det ultimata skyddet mot ondskefulla ting. Under täcke känns allting tryggt.

På nedervåningen fanns det en toalett, precis intil dörren ned till källaren. Det var en väldigt liten toalett och Jenny hade alltid känt sig märkligt instängd och otrygg där, men ville ännu mindre ta sig till badrummet på övervåningen, eftersom det krävde passage genom ytterligare rum.

Hon slog till sig själv mentalt, reste sig upp och tog bestämda steg mot toaletten. Hon tände, låste, satte sig ned och försökte undvika tankar som tidigare under kvällen försökt få fäste. I tystnaden var det svårt, men hon fokuserade på hur glada hennes föräldrar sett ut tidigare och fantiserade om vad de gjorde just nu.

Dörren till källaren var vit, gammal, och tycktes inte riktigt hänga helt som den skulle, som om den lagt på sig lite vikt och nu drogs sakta mot marken. Men det var inte det som föreföll märkligt med den då hon kastade ett öga i dess riktning, utan det faktum att den var öppen. Inte helt, men inte heller en springa. Skulle den varit aningen mer öppen skulle hon sidledes utan bekymmer kunnat ta sig igenom.

Jack var döpt efter en romankaraktär och var dessutom en riktig karaktär. De få saker han tyckte om verkade han högst motvilligt tycka om, och nu kom han med släpande tassar efter sig fram till Jenny och tittade på henne innan han försvann in genom springan, ned för trappan till källaren.

Jenny vara paralyserad. Hon vågade inte skrika på honom eftersom hennes instinkt sade henne att det skulle avslöja att hon var där. Avslöja för vem? hann hon tänka innan tanken på att följa efter tog över.

Jenny följer väggen längst bort från dörren för att på så sätt kunna se in genom springan. Lyset är tänt...

Hon blir något lättad då hon för ett ögonblick tror att det är en inbrottstjuv, och beväpnar sig med ett stort, potentiellt dödligt paraply.

Den lilla trygghet som Jack stod för är borta och i sin desperation ropar hon ut hans namn samtidigt som hon petar upp dörren med paraplyet. Jack skäller från vad som tycks vara så långt in i källaren man kan komma. Detta får Jenny att fatta mod och hon tar ett par steg mot dörröppningen och öppnar dörren helt.
Paraplyet har en vass ände och hon riktar den framför sig som ett gevär medan hon tar steg efter steg nedför trätrappan.

Då hennes strumpbeklädda fötter når cementgolvet ropar hon återigen på Jack men får denna gång inget svar. Det finns tre rum förutom det hon befinner sig i och inget av rummen har dörrar. Rummet till höger om henne använder de till förvaring, rummet rakt fram är belamrat med sågar, spikar och hammare, medan det sista rummet, längst in till höger, är pannrummet.

Det är bara rummet hon nu befinner sig i som är upplyst. Hon inbillar sig att hon vet vart strömbytarna sitter och låter paraplyet vara hennes förlängda arm då hon tar sig in i rummet rakt fram. Lampan tänds. Inga monster, inga spöken, inga inbrottstjuvar, bara arbetsbänkar och verktyg. Hon låter det vara tänt och gör likadant med förrådsrummet som visar sig innehålla det som det ska innehålla. Från det rummet kan man ta sig in i pannrummet, vilket hon gör med liknande resultat.

Hon slappnar av något innan hon återigen stelnar till då hon inser att Jack inte varit i något av rummen. Precis då hon är på väg att ta till flykten och springa upp för den torra trätrappan släcks ljuset i hela källaren. Hon fryser till is. Varje hårstrå på hela kroppen står och hon är blickstilla i vad som tycks en evighet innan hon reagerar. Hon kastar sig mot det ställe där strömbrytaren borde vara och blir överraskad men inte lättad då ljuset faktiskt tänds. Krampaktigt håller hon i paraplyet och blickar från vägg till vägg, letandes efter orsakens ursprung. Men, ingenting. När hon bestämt sig för att långsamt ta till reträtt känner hon lukten. En frän lukt hon inte riktigt kan placera. Den kommer från snickarrummet och hon tar sig långsamt ditåt. Det som en gång varit Jack är nu en blöt pöl av päls, blod och inälvor och hon kväver ett skrik och störtar mot trappan. Halvvägs upp smäller dörren igen och något är efter henne. Något är efter henne och hon springer så fort som man bara kan göra om man är ett ensamt barn i ett stort hus, nere i en mörk källare. Hon kastar sig mot dörren och den är stängd, som vore den fastlimmad.

Hon hör en bil parkera på gruset utanför och hon skriker, skriker, skriker, men ingenting utanför de fyra väggarna hör henne.

Då skratten når ytterdörren och nyckeln vrids om i låset, glider källardörren upp och föräldrarna möts av ett likblekt barn.