everybody knows (except you).
När jag var tio år hittade jag på de mest fruktansvärda saker. Jag kunde berätta för främlingar hur mina föräldrar försvunnit i en fruktansvärd eldsvåda förra veckan. Hur min hamster med endast brända pälsbollar kvar på kroppen kröp ur sin bur innan den tog ett sista, hostande andetag.Frågan är inte så mycket varför jag hittade på sådant då, utan varför jag inte gör det nuförtiden. Rädsla, önskan om konformitet, vilja att passa in? Visst finns de alla med på vadslagningsfirmornas listor, men jag tror nog ändå att det riktiga svaret är lathet. Det har av någon anledning alltid varit min fasta övertygelse att någon, något, kommer se till att alla mina drömmar blir förverkligade, utan att jag gör något för att hjälpa dem på vägen.
börjar jobba om ungefär åtta timmar, så jag borde väl gå och lägga mig. vet dessutom inte hur många såna här romanöppningar jag har liggandes på datorn. kanske blir de en roman om jag slår ihop dem.
g'night.
