addme

sista sekunden av det vi kallat vänskap förflyter och du står där i gatlampans sken, andas ut vad som skulle kunna vara mina sista andetag. du hade aldrig bemästrat färdigheten att säga mycket med få ord, ständig mundiarré utan resultat. själv var jag alltid tyst på gränsen till pinsamhet.

den gången då jag gömde mig hittade du mig med hjälp av ekot från din egen röst och även då, trots att jag var vilse, önskade jag bara att du kunde vara tyst. visst tror man alltid då något stort tar slut att även framtiden tar slut, och vi får väl se, vi har ännu inte låtit tillräckligt med tid förflyta. men det gör den alltid.