Razorblade.
En riktig solskenshistoria
69. RAZORBLADE
Där låg det, nästan glänste i solen som med våld trängde sig igenom det skitiga badrumsfönstret. Spetsen befann sig en centimeter utanför handfatets kant, som om det hotade att smita om det inte kom till användning. Med ett jämt mellanrum träffade vattendroppar ytan i badkaret och försvann i mängden och liknelsen träffade hjärtat.
Tillbaka till den där dagen...
Det hade varit varmt, på gränsen till åska varmt. På handduken där hon solade sig passerade ibland små karavaner av myror på jakt efter något livsnödvändigt. Vissa av dem irrade sig upp på hennes tår och orsakade en våldsam svängning av den icke beträdda foten i deras riktning.
Värmen fick det att sticka i huden och hon kom på sig själv med att önska att stranden inte hade legat tusen meter bort. Lathet till trots bestämde hon sig för att saltvatten var en nödvändighet denna dag.
Dörren till garaget gnisslade så att gommen vred sig i plågor och hon skakade av sig ljudet som en våt hund skakar av sig vatten. Från garaget var det en kraftig nedförsbacke som tillförde glädje då man for därifrån och irritation vid hemfärd. Hon höll foten lätt på bromsen och njöt av den lätta bris som bildades av farten. Hon svängde vänster, genom en tunnel och rakt fram mot kyrkogården.
Mörka höstkvällar fanns det inget läskigare än denna kyrkogård. Den var omgiven av en tre meter hög mur för att bevara lugnet för de avlidna. Eller som det kändes på hösten; för att hålla något inne. Gigantiska träd prydde varje hörn av uppradade kvadratiska gräsmattor. Det såg ut som om någon lekt plockepinn med gravstenar, eller som om de låtit någon oerfaren sommarjobbare inreda. Detta var den gamla delen av kyrkogården, den närmast staden. Längre norrut, där man kunde köra in med bil, var alla gravstenar vita eller grå och sköttes av sörjande släktingar som satte ut ljus och placerade blommor.
Men nu, på sommaren, var denna del av kyrkogården en underbar park. En del fåglar som hon inte kunde nämna vid namn på grund av bristande intresse gällande ornitologi kvittrade i de höga träden och en igelkott kurade ihop sig bakom en gravsten som såg ut att härstamma från renässansen.
Cykeln gnisslade på ett vant sätt som fick henne att tro att det hade varit olycksbådande om den inte gnisslade, och den tycktes protestera glatt då hon gjorde en snäv sväng och for de sista meterna ut genom grinden, uppsatt för att förhindra jättar från att komma in och använda träden som tandpetare.
Väl framme parkerade hon cykeln mot ett träd, tog av sig skorna och placerade nyckeln längst fram i tån för att förhindra att retarderade cykeltjuvar skulle finna den, för att sedan ta de få steg som krävdes för att nå sand.
Utspridda längs stranden fanns tre barnfamiljer som tillsammans försörjde alla solskyddstillverkare i hela landet. Den avkoppling föräldrarna kommit för resulterade nog snarare i huvudvärk då barnpassning stod på menyn. Men hon tänkte inte anstränga sig tillräckligt mycket för att konkretisera tankar om framtida havandeskap, utan slog sig ned i den varma sanden.
Alla som befunnit sig på en strand någonstans i Sverige en varm sommardag inbillar sig att ett dopp i vattnet vore skönt. Som om solen gjort dem tillfälligt sinnesförvirrade vinglar de ner och i, men väcks snart av den bokstavligt talat kalla insikten om var de befinner sig. Hon följde denna svenska tradition troget.
När hon nästa gång blivit tillräckligt varm för att återigen doppa sig, började hon packa ihop sina saker och vandra tillbaks till cykeln.
Det var inte på grund av ensligheten som hon upptäckte mannen lite längre bort, utan av den anledningen att han var klädd i en tjock jacka och långbyxor värmen till trots. Det såg ut som om han hade varit mitt uppe i att raka sig och batteriet till rakapparaten tagit slut. Han tittade oblygt på henne med en blick som gjorde att hon snabbare försökte låsa upp cykeln. Då hon lämnat skogen för ett villaområde fick hon den där behagligt obehagliga känslan av att ha kommit undan något, ungefär som då man håller på att ramla men återfår balansen. Hon saktade av farten så att det nästan var gångtakt och betraktade de olika trädgårdarna med tillhörande hus.
Utanför ett modernt vitt hus stod en vattenspridare som sakta rörde sig från sida till sida. En pojke och en flicka roade sig med att då och då hoppa igenom den och då hon log igenkännande mot aktiviteten såg de hennes blick och fick ett ansiktsdrag av skam blandat med ilska över sig och hon tittade genast bort.
Längre fram på gatan svängde hon höger och när hon så gjorde tyckte hon att hon skymtade något i ögonvrån. Hon stannade till och spejade tillbaks längs gatan men såg ingenting.
Hon förbannade sin paranoida inställning till den udda mannen och cyklade lugnt vidare.
Innan man kan ta sig tillbaks genom kyrkogården måste man kämpa sig upp för en lång uppförsbacke. Det är inte en kort brant uppförsbacke, utan en backe som man knappt förstår är en backe förrän man är i den. En backe som suger musten ur en och hon visste att den alltför många gånger förut besegrat henne så hon steg av cykeln och började istället gå.
Mellan de gigantiska träden hade skuggan vilat hela dagen och nu kändes det nästan som om det var sensommar på gränsen till höst istället för den högsommar det faktiskt var.
Hon stannade därför till för att lägga till ett plagg i den magra konstellation av kläder hon hade på sig. Det var då hon såg honom, mannen med det ovårdade skägget och den för årstiden tunga jackan. Han lunkade obesvärat genom grindarna och stannade upp då han såg henne, som om det varit ett misstag att de hamnat på samma plats ensamma. Då deras blickar möttes log han ett leende som i de flesta sammanhang skulle kunna passera som vänligt, men som skickade kalla kårar längs hennes rygg. Då han fortsatte röra sig framåt kunde hon inte förmå sig att fly, utan frös i sin nuvarande position. Med endast meter kvar kastade hon sig upp på cykeln och började maniskt försöka få tramporna att gå runt, men till en början fick hon inte fason på dem.
Han kastade ned henne intill en gravsten som om hon vore fjäderlätt och hon var tyst en sekund innan hon började skrika. Skriket hade inte den avskräckande effekt hon instinktivt trott, utan han log samma leende, med en hint av triumferande ilska i ena mungipan. Då hon tog i ännu mer, slog och skrek, så fick hon en knytnäve över ena kinden.
Bikinin drogs nedåt och de sandkorn som fastnat från stranden kändes som stora vassa stenar mot hennes lår.
Han var alldeles för stark för henne och då hans hiskeliga andedräkt var så nära att det kunde varit hennes egen och hans ovårdade skägg rispade henne i ansiktet önskade hon bara att det var över och hennes kropp gav upp.
Timmarna som följde spenderade hon i badkaret. Febrilt försökte hon skrubba bort de fysiska och psykiska märken han lämnat.
