addme

Olika är de tillfällen då vi inser att vi alla ska dö. En avslutad arbetsdag; papper efter papper i en ond cirkel, växande högar och fingrar som försöker men inte förmår få ett stopp på det hela. Obetald övertid i massor och fingrarna gnider nu ögonen då benen stapplar ut genom dörren, in i en korridor som sanningsenligt beskrivs som det enda upplysta i byggnaden. Det tar en evighet för hissen att nå våningen eftersom alla redan gått hem och ingen bor på fjortonde våningen. Det gnisslar och knarrar och avslutas till slut med en mindre smäll som om något lagts till rätta då hissen stannar. Benen går in och ena handen håller en portfölj i brunt med spännen i något blänkande material och av någon anledning kan man låsa hela lådan med en sifferkombination som jag aldrig använt och som jag troligen skulle glömma bort om jag försökte. Benen och jag färdas nedåt i vad som verkar vara en evighet. Hissen är nog trött vid det här laget. Övergödda kontorsråttor på väg hem för att göda magen och proppa igen den lilla chans till överlevnad som de har, har hela dagen färdats upp och ned. Allt för att undvika en trappa och chans till kondition. Det är enormt högt i tak på entréplan. Som en kyrka. Jag följer korridoren med hissar fram till en gigantisk fasad helt i glas och något stelt namn på företaget jag arbetar för. Första delen av parkeringen ligger tom. Jag skymtar taket till min bruna Ford och lyckas skynda på stegen lite grann då jag får en bild av min stora säng på näthinnan. Då jag vrider om nyckeln och jag slickas av flammor och försvinner i ett hav av eld hinner jag bara tänka: Ingen mer övertid

Det är lustigt att man glömmer att man skrivit vissa saker.